Vilka möjligheter skulle öppna sig om lärare samarbetade i större omfattning mellan skolorna? Lärare som är ensamma i sitt ämne skulle hitta en större trygghet i betygssättningen, MEN det öppnar även upp andra möjligheter där elever från olika skolor kan arbeta tillsammans med informationsteknologi. I programmering skulle verktyg som MSN, Wiki, Twitter mm bli en resurs för ett annat sätt att bedriva undervisning. I vilken grad är IT ett pedagogiskt alternativ för dagens lärare? Förmodligen behövs kunskaper i nätverksbyggande för att denna typ av interaktion skall uppstå mellan olika skolor och lärare.

En sammanställning av lärares intresse om att samarbeta med andra skolor och elevgrupper, visar att så många som 71 % är intresserade. Men om man frågar “Har Du och Dina elever arbetat tillsammans med andra skolor, eller klasser/grupper i programmering?”, så visar det sig att enbart 6 % av lärarna har genomfört ett liknande samarbete.

Handlar det om att lärare inte har tid, eller är det en stress över att inte hinna med kursinnehållet som gör att man i praktiken inte genomför det som är så intressant?

I samma sammanställning framgår att så många som 82 % är intresserad av att utbyta idéer omkring skolämnet programmering. Hur ofta praktiseras ett liknande utbyte? Är det i samma dignitet som samarbetet mellan andra klasser/grupper? Med dagens informationsteknik, borde det vara en enkel sak att skapa forum där lärare med lätthet kunna dela med sig och ta del av vad andra lärare gör. Ett exempel på detta är mattebron.se som drivs av Nationellt Centrum för Matematikutbildning (NCM) vid Göteborgs universitet. Dock verkar informationen mestadels gå i ena riktningen. Det ideella forumets skulle vara ett forum där informationen går i bägge riktningarna, och idéer sprids mellan skolor och lärare på ett naturligt sätt.

Vid Linköpings universitet bedrivs en typ av forskning där forskare och deltagare är mera jämlika. Samarbetet kallas för aktionsforskning eller interaktionsforskning. Professor (i Sociologi) Lennart Svensson uttrycker det som att man ‘forskar med deltagarna’ istället för att man ‘forskar på deltagarna’. Andra forskare som använder liknande metoder är Björn Gustavsen och professor (i Arbetsorganisation)  Göran Brulin. Ett annat namn inom arbetslivspedagogiken är Jan Holmer, som bedriver forskarcirkel.

I rapporten “NÄTVERK SOM GER KRAFT ATT VÄXA-Erfarenheter, lärdomar, reflektioner från den största nätverkssatsningen hittills ” på s.74, hittade jag två listor med punkter som sammanfattar vad Lennart Svensson tycker att man skall arbeta med för att lyckas i nätverksarbetet.

Läs och begrunda:

Hur man misslyckas med nätverksarbetet
Han får den lite provocerande frågan hur ska man göra för att misslyckas med nätverk – och svarar med denna lista:

• Satsa på kvantitet.
• Ställ inte krav – håll tröskeln låg.
• Låt experter – konsulter och forskare – styra nätverken.
• Servera färdiga lösningar: ”Så här ska det se ut”.

Om man vänder på steken får man följande positiva lista:

• Hellre färre men bättre.
• De som fattar beslut om stöd ska föra en dialog om hur man kan arbeta – det tas inte illa upp.
• Experter ska bara ge stöd, deltagarna ska styra.
• Skapa kontinuitet i form av tillgång till resurspersoner – t ex på industriella utvecklingscentra eller lärcentra.
• Sätt utvecklingsprocessen i centrum.

FRÅGA
Finns det någon liknande forskning där man arbetat med lärare, så att de erbjuds en möjlighet att reflektera över sin yrkespraktik?