Vad innebär det i praktiken att alla kan lära sig programmering? Hur ser en situationen ut i klassrummet då alla lär sig och uppnår målen för godkänt? Frågorna är högst relevanta i dagens gymnasieskola;  men hur ser praktiken ut egentligen? Uppnår ALLA elever åtminstone målen för godkänt, eller är kursplanerna i praktiken något som lärare och elever läser med försiktighet och selektion?

Vi hade en upptakt på gymnasieskolan där jag arbetar deltid. Inbjuden fötreläsare var Bo Sundblad (www.bibo.se). Visserligen var jag trött, men blev genast klarvaken då Bosse gick igenom tankarna bakom Lpf94/Lpo94 och betygskriterierna. Han gick igenom skillnaden mellan regelstyrning, den relativa betygsskalan och mål/resultat styrning, nuvarande betygssystem. Kort sammanfattat kan man säga att han såg skolans organisation och ledning som ett resultat av en människosyn; Innan Lpf94/Lpo94 hade vi en skola där man fostrade fram människor som hade de rätta socioekonomiska förutsättningarna (man kom från rätt hem med kultur och akademiska värderingar). Med hjälp av det relativa betygsystemet så kunde man sålla fram de “bästa” eleverna, som gick vidare i studier. Efter 94 ville man med målkriterier ge ALLA elever rättigheter att bli godkända och få de kunskaper som kommer krävas i en framtida arbetsmarknad.

Med andra ord skall ALLA elever i en kurs på gymnasiet ges möjligheten att åtminstone uppnå målen som Skolverket beskriver i kursplanerna för godkänt. Om man bara studerar kurserna i programmering, så betyder det en annorlunda sätt att lära sig och undervisa – ingen förmedlingspedagogik här inte! I min undersökning har det visat sig att de flesta lärarna använder en undervisning som är mycket praktiskt orienterad, ofta med små korta teoripass följt av elevers egna arbeten. Lärarna har ett stort fokus på att eleverna skall lära genom att skriva kod och lösa uppgifter på egen hand. Men hur hinner läraren hjälpa dem som får problem? Att sitta med en och en och handleda dem utifrån de förkunskaper som de har då de börjar en kurs är i princip omöjligt. Vad blir resultatet? Måste man sänka kraven för att alla skall nå målen, eller har man andra metoder?

En naturlig metod är att eleverna arbetar med varandra. Det visar sig dock enligt undersökningen att arbete i grupp eller par är ovanligt i de lägre kurserna (Programmering A och B), för att bli vanligare då man projektarbetar i Programmering B och C. I princip sitter alltså eleverna ensamma i Programmering A (med en bok) och ett antal problem som de skall implementera. Vad händer om han/hon kör fast? Läraren klarar av mycket med går trots allt inte klona. Hur gör alla fantastiska lärare?